De Köttätande Myrornas Dilemma

Det var en gång ett gäng köttätande myror som hade trillat ner i en grop. De förmådde inte ta sig upp ur denna grop eftersom dess sidor var hala. Det var en problematisk situation på många sätt; soldatmyror blir nämligen extremt ilskna av att tryckas ihop på en sådan liten yta.

För att ytterligare försvåra förvärra och så att säga fördjupa myrornas predikament, så var just dessa myror ytterst neurotiska. Jag menar inte att dom var HELT neurotiska eller att dom ALLTID var det utan just ytterst neurotiska på vissa begränsade men likafullt mycket framträdande sätt.

Thorstein hade till exempel ovanan att alltid suga på en viss kroppsdel, motsvarigheten till människans tå I övrigt var han rar och fin på alla sätt och vis. Nu var det så att Thorsteins tåsugande hade en starkt icke-dämpande effekt på myran Ragnvalds återkommande behov av att drämma myra Skule i skallen med ett eller annat tillhygge. Detta i sin tur provocerade förståeligt nog Skule som då kunde få vredesanfall och bli helt oregerlig. Så var det Evert, som oss emellan sagt inte hade några speciella drag, bortsett från att oupphörligen sände ut dofter (om han hade varit människa hade vi sagt "släppa väder).

Nåväl. En dag kom en myra med det ovanliga namnet Dug och tittade ner i gropen

– Hör ni grabbar. Det fattas några vid stacken. Det är ett hål som behöver fixas.

– Ja? hördes nu unisont nerifrån gropen

– Jag skulle hälsa från Drottning Myrna. Hon undrar hur länge ni skall ligga i den här gropen och dröna.

Nu tog den temperamentsfulle Skule till orda.

– Dröna. Vi e fan inga jävla drönare. Vi e soldatmyror. Hälsa den där övergödda subban Myrna det.

– Så ja, så ja. Inte brösta sig nu. Då kommer vi med syran. Det vi undrar över, alltså vi i stacken, är hur länge ni tänker hålla på?

– Hålla på med vad, ditt satans jävla fladderarsle! skrek Skule

– Vi sitter ju fast. Fattar du det, ditt förbannade fläskansikte? skrek Vendela, en myra med ruskigt elak tunga.

Vid dessa ord strök Dug sig över sitt visserligen rätt stora men alls inte feta anlete. Han visste att han när som helst kunde beordra fram syran. Men å andra sidan behövdes det soldater till stacken. Lyckligtvis (alltså för myrorna i hålet) var han timid och inte så snar till vrede.

– Jag väljer att överse med den kommentaren. Men hur det nu är skulle jag vilja att ni så att säga lägger era misshälligheter åt sidan och ... ja helt enkelt hjälps åt att klättra upp ur gropen

– Det går inte, sa Thorstein

– Omöjlig, sa Ragnvald

– Hur fan ska jag kunna klättra upp när Everts fjärtar gör mig permanent yr? sa Vendela

– Och jag då, sa Tord, den där jävla Tule har ju tjöttat av mitt jävla huvud. Hur lätt är det att klättra utan huvud?

– Jag lägger mig inte i hur ni gör det. Men jag vill, att ni gör det, sa Dug vänligt men bestämt.

Myrorna begrundade detta. Man vet inte vem som föreslog det, antagligen den timide Evert, men hursomhelst hördes nu en röst ur gropen:

– Kan vi inte försöka att … ja, samarbeta lite?

Myrorna stod som förstenade av denna oerhörda, fullständigt brutala och samtidigt ovanliga, ja sjuka idé får man nog lov att säga.

– Visst, det låter bra. Men vem hade du tänkt skulle stå underst? sa Thorstein

– Det får bli fisen. Ingen vill stå under fisen, utropade Bertil.

– Visst. Toppen sa Evert. Kan inte Thorstein stå längst ner? Han är ju stor och stark. Jag tänker inte stå där. Hur fan ska jag komma upp då?

– Äh, vi hjälper dig, sa dom andra

– Ja det litar jag väldigt mycket på

De andra bedyrade nu med allvarliga röster sin pålitlighet, men Evert lät sig inte övertalas.

Hur det än var, och efter en ohyggligt lång tid av överläggningar och diskussioner fram och tillbaka, lyckades dom så småningom på cirkusmanér koordinera sig i form av en stege genom att den ena ställde sig ovanpå den andre.

Men nu anar ni kanske kära publik att detta inte kommer sluta väl. För plötsligt fick Thorstein tvångstanken att han omedelbart måste suga på sin tå. Då kunde inte heller Evert hålla sig utan släppte iväg ett kluster av riktigt otäcka fjärtar. Detta ledde till en dominoeffekt av ganska otrevliga ticks som omedelbart fortplantade sig. Kort sagt: Myrorna ramlade ihop i en slags gröt och denna gång var dom så att säga slutligen och evigen hopköttade, hoptråcklade och ihopfläskade.

Efter en tid kom Dug tillbaka till gropen. Han tittade ner i gropen. Det behövdes bara en kort blick för att förstå hur det var fatt.

– Sorry grabbar. Det här är inget personligt, men nu måste jag faktiskt ta fram syradunken. Han suckade, skruvade av locket och tömde sedan hela innehållet i dunken i gropen.