Den elake lille  Hypokondrikern

Mitt förslag är att vi tillsätter en utredning

      för att k v a n t i f i e r a

frågan

Frågan som ska beredas är följande:

     Vem är det mest synd om?

Bitterfittorna eller surpungarna

     Dom halta eller dom lytta

              Dom med psykiska eller dom med fysiska åkommor

      Eller rent utav dom som tror sig sjuka utan att vara det?

Är det mest synd om socialisterna (som per definition alltid

       måste bli besvikna) eller liberalerna (dom som alltid får sina fantasifulla hypoteser bekräftade [”Vad var det vi sa!”])?

Är det mest synd om drömmarna

               dom som vadar runt i en

            självförhärligande narcissistisk gegga

    Eller realisterna

                  med sina ögonlock av räfflad plåt?

Är det mest synd om smygrunkarna?

    Eller kanske blottarna är dom mest ömkansvärda

              Är det dom frigida eller nymfomanerna som     

                       förtjänar vår sympati?

Själv har jag visserligen bara en smula ryggont

           Men det kan mycket väl bli så att jag helt enkelt försöker föra över mitt ryggonda på dig så att du känner att      

      det är ditt fel

lite betraktelse om dagens samhället och dess invånare ...

Den elake lille  Hypokondrikern

 
Mitt förslag är att vi tillsätter en utredning
      för att k v a n t i f i e r a
frågan

Frågan som ska beredas är följande:
     Vem är det mest synd om?

Bitterfittorna eller surpungarna
     Dom halta eller dom lytta
              Dom med psykiska eller dom med fysiska åkommor
      Eller rent utav dom som tror sig sjuka utan att vara det

Är det mest synd om socialisterna (som per definition alltid
       måste bli besvikna) eller liberalerna (dom som alltid får sina fantasifulla hypoteser bekräftade [”Vad var det vi sa!”])?

Är det mest synd om drömmarna
               dom som vadar runt i en
            självförhärligande narcissistisk gegga
    Eller realisterna
                  med sina ögonlock av räfflad plåt

Är det mest synd om smygrunkarna?
    Eller kanske blottarna är dom mest ömkansvärda
              Är det dom frigida eller nymfomanerna som     
                       förtjänar vår sympati?

Själv har jag visserligen bara en smula ryggont
           Men det kan mycket väl bli så att jag helt enkelt försöker föra över mitt ryggonda på dig så att du känner att     
      det är ditt fel

med viss tveksamhet visar jag lite av min mjukare sida ...

Väsen

Det var tydligen något som fladdrade förbi

    En liten vågrörelse i ögonvrån

Möjligen bara en gas

   Men det kan också ha varit ett väsen

Jag besökte nyligen trollens rådsförsamling

   En av dom anförtrodde mig

            Att älvor ger upphov till den sortens villor

Jag är en smula skeptisk

          Visst känner jag släktskap med troll

             Och alla typer av oknytt

Men är det inte bättre att hålla sig på jorden

    Så att säga i skinnet

        Så att säga på mattan

            Kanske till och med under toffeln

               Eller åtminstone i sin håla

 Det är ju rena fantasier den typen av hägringar

          Eller helt enkelt en av mina fixa idéer

Det enda jag med säkerhet vet

      är att något fladdrade till som en vit muslinsgardin i ett öppet fönster om sommaren

lugn och ro

  inte bara lugn

       utan dessutom ro

en känsla

  så sällsynt

för mig

  att jag nästan

föredrar den

  framför

      din huds svindlande

             mjukhet

Ur en tjurs anteckningar

Ok

  Vi är boskap

Jag köper det

   jag accepterar det som ett axiom

Ni är ett gäng gamla skrynkliga kossor

   Mjölkar dåligt gör ni

Ni saknar helt charm

  till och med ert idisslande är orytmiskt

      oinspirerat på något sätt

Och själv är jag verkligen inte mycket att hänga i julgran

Har jag verkligen varit en avelstjur?

     Eller var det en dröm?

Mina ballar måste ha gömt sig

                     Skrumpnat bort kanske?

   Men jag är ju vid liv

         trots att jag är en icke–ko (tjur vore verkligen att ta i!)?

   Hur skall jag tolka det?

Vi är boskap

    jag köper det

Jag har bara en enda fråga:

    Vart fan är mitt gräs?

Oönskad resa

Pendla varje dag till Helsingborg. Knutpunkten! (ni Skåningar vet vad jag menar). Ett Stockholms centralstation i miniatyr fast utan inramningen av en vacker stad. Denna ständiga fuktiga blåst. Pundarnas ryckiga rörelser när dom går runt och tigger pengar. En öppen blåsig, brottsbelastad plats utan varje form av poesi, utan varje form av försoning. Det är inte här dom förälskade paren går hand i hand. Det är inte här man hör dom dallrande boklövens mjuka prassel. Detta är ett platt, stensatt ingenting. Men kanske försvinner helveteshägringen när våren kommer och det fullständigt vansinniga, orimliga, för att inte säga komplett idiotiska hoppet tvingar sig på oss. Jag håller det öppet.

Tills vidare piskar oss den satans fuktiga blåsten, piskar säger jag! … men jag stretar … med ryggskott … otvättat hår … ojämnt temperament … ojämn temperatur … svettig, nedkyld … med en galge inkörd i garnityret för att hålla leendet på plats … invirad i någon slags stoppad tygprodukt inköpt på en sportaffär. Stretande. Maskinhelvetet gnisslar. Åderbråckens rödljus blinkar irriterat, systemet överlastad, medicinskåpet i uppror.

   Där framme skall visst finnas lä, någon for av skydd. Säger dom.

       Eller också

             Är det helt enkelt Slutet

                      på Resan