Oönskad resa

Pendla varje dag till Helsingborg. Knutpunkten! (ni Skåningar vet vad jag menar). Ett Stockholms centralstation i miniatyr fast utan inramningen av en vacker stad. Denna ständiga fuktiga blåst. Pundarnas ryckiga rörelser när dom går runt och tigger pengar. En öppen blåsig, brottsbelastad plats utan varje form av poesi, utan varje form av försoning. Det är inte här dom förälskade paren går hand i hand. Det är inte här man hör dom dallrande boklövens mjuka prassel. Detta är ett platt, stensatt ingenting. Men kanske försvinner helveteshägringen när våren kommer och det fullständigt vansinniga, orimliga, för att inte säga komplett idiotiska hoppet tvingar sig på oss. Jag håller det öppet.

Tills vidare piskar oss den satans fuktiga blåsten, piskar säger jag! … men jag stretar … med ryggskott … otvättat hår … ojämnt temperament … ojämn temperatur … svettig, nedkyld … med en galge inkörd i garnityret för att hålla leendet på plats … invirad i någon slags stoppad tygprodukt inköpt på en sportaffär. Stretande. Maskinhelvetet gnisslar. Åderbråckens rödljus blinkar irriterat, systemet överlastad, medicinskåpet i uppror.

   Där framme skall visst finnas lä, någon for av skydd. Säger dom.

       Eller också

             Är det helt enkelt Slutet

                      på Resan